HÄLSAT PÅ!
Var hos Gunela igår kväll. Egentligen av tråkiga anledningar då jag vid 18-tiden igår, på Facebook, fick reda på att Frappe och Laja hade försvunnit vid 13,30-tiden. Jag hoppade i kläderna, ringde Gunela och fick information vart de befann sig när de försvann. Och jag hittade spåren, försökte följa dem i snårig skog och blöt, hög snö. Lennart kom på skidor för att kunna ta sig fram. Jag pulsade fram och tillbaka, vände om till bilen och åkte runt för att komma över på andra sidan ån. Ån är ju inte att lita på nu när den mjuknat i plusgraderna och är öppen på sina ställen. Vlle ju inte tro det värsta men tanken fanns ju där...
Till slut var det så mörkt att jag inget såg. Åkte hem till Gunela och i all förtvivlan var det underbart att träffa Sheridan. Och hon lika lycklig som jag! Vilken härlig mage hon har nu! Och jag kunde känna valparna boxas där inne, så häftigt!
Åkte hem vid 21-tiden och tog bilen ner mot Amsta igen för att ropa och vissla...inte ett ljud. Det sista jag sa till Gunela var att vi får hoppas att det är någon vänlig själ som hittat dem, tagit hand om dem och som ringer polisen...
I morse vaknade jag 7, hade inte kommit ihåg att flytta fram klockan, hoppade i kläder och satte på kaffe. Tänkte ge mig iväg ut direkt för att leta efter hundarna. Slog snabbt på datorn och Facebook och vilken lycka...Gunela hade skrivit att det var en kille som hittat hundarna vid vägen vid Amsta, tagit hand om dem och ringt polisen. Så hon kunde hämta dem strax före midnatt i går. Mina tårar rann av lättnad...puh!
Kändes förstås tufft att lämna Sheridan igår men jag ser hur bra hon har det och att hon trivs. Hon har det fint i Gunelas valprum. Nu är det bara 6 dagar kvar, och jag hoppas de kommer någon gång mellan lunchtid på skärtorsdagen och tisdagmorgon efter påskhelgen! För då är jag ju leeeeeeediiiiig och kan studsa till guldklimparnas födelsestund på fem minuter. Det vill jag ju inte missa för allt i världen!
Till slut var det så mörkt att jag inget såg. Åkte hem till Gunela och i all förtvivlan var det underbart att träffa Sheridan. Och hon lika lycklig som jag! Vilken härlig mage hon har nu! Och jag kunde känna valparna boxas där inne, så häftigt!
Åkte hem vid 21-tiden och tog bilen ner mot Amsta igen för att ropa och vissla...inte ett ljud. Det sista jag sa till Gunela var att vi får hoppas att det är någon vänlig själ som hittat dem, tagit hand om dem och som ringer polisen...
I morse vaknade jag 7, hade inte kommit ihåg att flytta fram klockan, hoppade i kläder och satte på kaffe. Tänkte ge mig iväg ut direkt för att leta efter hundarna. Slog snabbt på datorn och Facebook och vilken lycka...Gunela hade skrivit att det var en kille som hittat hundarna vid vägen vid Amsta, tagit hand om dem och ringt polisen. Så hon kunde hämta dem strax före midnatt i går. Mina tårar rann av lättnad...puh!
Kändes förstås tufft att lämna Sheridan igår men jag ser hur bra hon har det och att hon trivs. Hon har det fint i Gunelas valprum. Nu är det bara 6 dagar kvar, och jag hoppas de kommer någon gång mellan lunchtid på skärtorsdagen och tisdagmorgon efter påskhelgen! För då är jag ju leeeeeeediiiiig och kan studsa till guldklimparnas födelsestund på fem minuter. Det vill jag ju inte missa för allt i världen!
Kommentarer
Trackback
